Har någon av er delar denna rädsla?

Närhelst jag dig ut för att göra ett intervall session, jag är orolig. Först vet att jag är på väg att bli extremt obekväm är inte en riktig lösa tanke. Men huvudsaken är att jag alltid lite rädd för att någon gång under träningen, men tvingar mig att rida igenom smärtan, jag ska bara bryta och säga "skruva det, jag behöver inte göra detta "och bara överge träningen. Och jag vet att om jag någonsin gör det, skulle jag aldrig kunna återupptas igen med samma intensitet och engagemang. Och det skulle betyda slutet för min konkurrenskraftiga cykling. Har någon annan berör detta, eller är jag bara en mes-väntar-to-hända?

Pendejo, är inte du ett rekreationsområde racer? Om så är fallet, inte det att du tävlar för skojs skull och fitness? Jag vet inte vilken typ av smärta du har ordinerats till dig, men kanske du skada dig själv mycket mer än nödvändigt för resultat. Låter som du har kommit på ett liv-eller-död utmaning träning, det är inte utbildning i min bok. Jag tvivlar på att en kompetent tränare föreskriven dessa smärtsamma mellanrum.

Tror att det bästa sättet att komma över din rädsla är bara att överge dina intervaller när du känner att du har fått nog. Du kommer snart lära sig att inget dåligt händer, ja, kanske du upptäcker att genom avvaktande, you're racing snabbare och njuta av det mycket mer.

Jag kan relatera. Jag känner vanligen så att mer när jag upplever stress eller påtryckningar utan samband med cykling. Det gör jag inte vill gå ut och åsna byst på cykeln, men jag vill inte kasta bort månaders utbildning bara för att något dyker upp på jobbet under veckorna före en stor ras, så det är en gåta.

Efter ett par hårda intervaller, har jag arbetat antingen genom ångest, eller jag klippa den kort och bara köra några SST tills det roliga kommer tillbaka. Lyckligtvis finns det oftast minst ett par dagar när jag känner för att riva upp det, så om jag har en dålig dag då jag bara ska slå till sweet spot och spara intervall för i morgon.

Det har funnits få tillfällen när jag insett att "detta verk är helt enkelt inte att hända" och bara klev av cykeln, men jag har alltid kunnat komma tillbaka inom ett par dagar. Jag gillar rida snabbt och vara en stark ryttare.

Om du menar L5 5x5s så ja jag undvika dem jag har inte ens avslutat en 5x5 men eftersom jag ussually känns som jag ska BARF på den intensitet / varaktighet .... inte kul.

__________________
Romarbrevet 5:10 Ty om, när vi var fiender, vi försonas med Gud genom att hans Son, mycket mer, att försonas, skall vi bli frälsta genom hans liv. http://www.earnharts.com/html/realau...cific.asp?id=3

Precis hände mig häromdagen. Jag ser på det som har nått min personliga kvot L6 utbildning. Also I'm coming up on my händelser säsong mål och jag får redan panik loppet redan. Jag ska bara byta till något lättare för en tid och sedan gå tillbaka den vid lämpligt tillfälle. Inget att oroa sig för. Det finns ingen anledning att plåga dig, verkligen.

1 om detta råd. Gå hårt när du känner dig stark och falla tillbaka till SST när du behöver en mental eller fysisk fortbildningskurser. Jag har dragit mig tillbaka från randen av utbrändhet minst tre gånger den här säsongen genom att hoppa tillbaka till SST och CTL byggnad. Varje gång jag har kommit tillbaka montör och peppad att rida och ras.

-Dave

Jag har den känslan när man går ut för att göra mellanrum.
Jag vill bara att vara över så att jag kan säga att jag har gjort det.
Innan dess finns det en fruktan och bävan på vad som komma skall.
Jag föredrar faktiskt är 5x5 eller 4x5's COS det betyder att det är slut mycket snabbare än 2x20, säger.
Jag använder ordet "föredrar" avsiktligt, though.

Jag känner att jag är ständigt på väg att säga "det är det ... Jag har fått nog"

Så, ja, indentify jag.

Om jag bara börjat att rida, vid ett tillfälle deltog jag i konkurrensutsatta road racing - kör förstås. Jag hittar min bakgrund i att idrotten är ovärderlig när det gäller övergången jag gör. Varför? En sak som jag hade när jag var racing var bra coach som kunde berätta om att driva enskilda eller lag och då luta oss tillbaka. Över hans förmåga att motivera, var han ännu bättre på att förbereda sin idrottare psykiska tillstånd disecting det och hitta hur du får ut mesta möjliga av er.

Det första jag märkte när jag började cykla i somras var att jag fortfarande hade en viss enhet för racing. Inte riktigt racing, men mot klockan / själv. Jag tror att tränare fortfarande sitter på min axel ;-) på tider som skulle göra mig nervös i exakt samma situation som du talade om, när jag visste att jag ville lägga fram några mål i utbildning antingen i tid eller klättra upp för en viss kulle x antal gånger. Jag fann mig själv vandrade runt mitt kök en natt efter en usel dag, vet jag inte ville gå hårt den natten. Jag insåg då att jag var ganska sabotera mina rida lite. Vid den tidpunkten insåg jag två saker som hjälpte mig:

a.) Om det är så långt in i ditt huvud, kanske du inte bör göra det träning den dagen.

b) Jag fann detta vara viktigare - Förr i tiden kom jag ihåg ett samtal jag hade med min tränare om pre-race / hård träning ångest. Som alltid är vi pratade om det lite och han hade några mycket goda råd.

Hans filosofi var denna:
Du behöver inte naturligt dig redo för någonting så mentalt beskattning. Hans råd var att göra en utökad värma upp i en något lägre takt än vanligt bara få igång endorfinerna. På så vis får du din kropp och hjärna additonional tid att arbeta fram de negativa tankar / skit som lagrats upp hela dagen / det faktum att du inte bra sömn, whatever! Först efter denna tid / värma upp vet du verkligen om du är beredd din tilltänkta träning / tävling. Med andra ord, lägg ditt sinne på samma ställe som där du efter att ha ett bra träningspass. Du behöver inte rulla upp byxben tills du kommer till vattnet, så inte!

Om det inte fungerar, startar träningen långsamt och se om du kan bygga din väg in i den.

Jag kan inte säga att det alltid fungerar. Men vad jag oftast upptäcker man att komma upp på cykeln och bara vrida på hjulen i ett par extra uppvärmning minuter hjälper dig att bosätta sig lite. Alltså oftast inte du kommer att känna dig som om denna dag skulle vara en bättre dag för det träningspass du inriktade.

Självklart, om det inte är din dag, det är inte din dag. Pushing själv genom ett träningspass kan du inte hantera psykiskt kan vara värst på lång sikt än att driva själv genom något som du inte klarar av fysiskt. Kom ihåg, är sinnet lika viktig som kroppen att skapa en stong idrottsman!

Tja, jag hoppas du få ut något av det. Det har hjälpt mig genom åren.

Dave

Jag tycker utbildning, oavsett intervaller eller tester, men jag blir orolig innan tävlingarna. Även till en punkt där jag väljer att hoppa över en tävling, eftersom jag är alldeles för nervös om det och inte längre omfattas av cykling erfarenhet. Maybe I'm just a poser .

Jag har en 95-Miler kommande helgen. Jag har fortfarande inte beslutat om jag vill göra det. Det skulle bli mitt längsta lopp någonsin. För övrigt har jag ganska bra i mitt tidigare längsta loppet, men oro finns kvar.

__________________

Är dina mellanrum för hårt?

Ett par gånger har jag gått ut för en hård intervall dagen med en måttlig ångest. Av samma skäl antar jag - att veta vad jag tänker göra för att min kropp. En längre uppvärmningstid är till hjälp.

Min egentliga ångest kommer in på tävlingsdagen (även några dagar innan ibland). Tävlingsdagen nerver har nästan blivit bättre av mig en gång eller två.

Något jag har hittat riktigt med både stora intervall dagar och dagar ras både är att när uppvärmning sker och arbetet börjar jag gråtit nerverna och komma till saken. Jag kunde spekulera i varför (koncentrerar sig på att flytta upp, hitta en bra paus, undvika krascher, etc), men i slutändan mer jag har upplevt nerverna före händelsen och den efterföljande lugnande dessa nerver under händelsen, desto lättare har bli att övervinna nerverna pre-event.

Det verkar att ha lite ångest har varit till hjälp för mina resultat. Mina flatest insatser har oundvikligen kommit från den tiden då mina nerver var helt eller nästan helt obefintlig. Jag brukade hoppas ångesten skulle försvinna. Nu hoppas jag att det dyker upp.

Mycket intressant svar, grabbar, tack för utstationering. Det är skönt att veta att jag är inte den enda som upplever detta.

Jag tror att de flesta människor upplever din ångest. Det svåra är att kunna avgöra när du är alltför mjuk eller när du verkligen behöver en paus, mentalt och fysiskt.

Jag inte så länge sedan upp följande i döda mig thread:

Med all respekt pendejo, är din inställning negativt. Istället för att tala om dig själv (eller tänker) att du aldrig får möjlighet att göra det intervaller igen med samma intensitet, intala dig att du ska komma tillbaka så starkt om inte mer efter en vila som din kropp säger att du behöver . Jag tror att någon på 65 år är mer än kvalificerad att säga: "Vad fan gör jag här för, när jag kunde spela Gateball (japanska versionen av krocket) med alla gamla fogeys i parken"?
Nästa gång du känner som du gör ovan, kom ihåg mig och säga till dig själv, "jag ska visa att blodiga gammal tok Tyson"!

__________________

intressant tråd och några bra tankar om det - kanske särskilt som vi är (i NH) närmar sig den sista halvan av vinter och folk är förmodligen ramp upp hårdare tröskeln (och ovan) arbetar för att vår racing eller helt enkelt konkurrerande grupp rides.

Jag vet att när jag närmar sig eller överskrider PB effektnivåer för min nyckel träning (mestadels tröskel med en skvätt L5), att jag ofta känner sig orolig för dem. Vanligtvis dock komma upp på tränaren är mycket svåraste biten: När du har gjort en rimlig warmup och benen är "det" och du kan lika gärna fortsätta med träningen va?

Tar en större bild synsätt, måste jag säga att hela jag är mindre bekymrade över hur dåligt (eller egentligen hur bra) något enskilt verk går. När PMC verktyg blev tillgängliga, insåg jag att små detaljer i de flesta pass var just detta: små detaljer! Det låter ganska självklart, men jag antar att vi kan bli alltför besatt av den perfekta träningen eller den perfekta intervall eller perfekt pacing etc. medan saknas skogen. CTL var en enorm, tankeställare för mig.

Tillbaka till den mörka medeltiden ", jag medge att jag ibland hoppat över en träning eller lagt till en extra vilodag när mina ben inte skulle må bra. Jag fokuserade mycket på att göra / förbättra power varaktighet och om benen inte var "rätt" I'd borgen. Retroaktivt (!), Under 2004 särskilt att tänka leder mig till en försäsongen CTL runt 70. Jag slutade med ett anständigt resultat och anständiga 20-30MP, men i förhållande till mina normer, jag hade ingen uthållighet. Säsongen var ett långsamt fade ....

Jag vet att det är kanske en uppenbar förenkling, men jag tror att bara titta på CTL och FTP kan minska stressen under den långa försäsongen bygga. Om jag känner dåligt efter en solid warmup, jag (som andra har föreslagit) slå tillbaka makten till mid-tempo och behandla det som min std. Fredag verk (ca 1-HR core mid-tempo, hårda aldrig, aldrig lång). Det sättet inklusive Wu och cd, jag får fortfarande 60-70 TSS som är en nyttig daglig belastning samtidigt som man inte så ansträngande.

Imorgon är en annan dag och vad som verkligen räknas är den utbildning belastning för veckan, för månad, för säsongen, för år ... inte huruvida jag gjorde 150 Tss vs 60 på en viss dag.

Fitness är en Integral. Kan jag varumärke som en?

__________________
rmur